Det är inte alltid så lätt att våga visa sig svag. Att gråta inför andra människor. Men jag tror faktiskt det är bra att göra det ibland. Få ut allt som man går och bär på. Det gjorde jag igår, jag fick ur mig allt tror jag. Det kändes mycket bättre efteråt och jag fick inse hur dåligt jag egentligen mår. Jag har nog inte riktigt förstått det innan. Men nu är det bara att börja klättra upp igen. Det är mycket lättare att få förståelse från människor om man är rak och ärlig och berättar hur man mår. Alla kan relatera till att ha mått dåligt nån gång i livet, det lovar jag. Det känns skönt att vara omgiven av människor som verkligen bryr sig. Mina kollegor är fantastiska! 

Det blev träning igår, kände verkligen att jag behövde det. Inte tänka på nånting annat än träningen. Det blev 60 min på löpbandet, kanske inte det roligaste jag gjort men va skönt det va när jag va klar. Hälsenorna var inte fullt så bråkiga som dom varit innan så det va skönt. Tänkte att jag skulle försöka köra löpträning en gång i veckan nu och annan träning dom andra dagarna så jag vilar hälsenorna lite. Tror dom behöver det. Och jag behöver definitivt träningen. Tror avsaknaden av träningen hade lite med mitt sammanbrott att göra igår.